Allt jag vill ta med från Norge

Jag är yrkeshygieniker och doktorand nyss hemkommen efter fyra veckor hos en norsk forskargrupp vid Statens Arbetsmiljö Institut, STAMI, i Oslo. Nu vet jag lite om hur de arbetar inom arbetsmedicin i Norge och det är några saker jag vill ta med mig därifrån.

Syftet med vistelsen i Norge var att jag skulle lära mig använda en teknik som heter svepelektronmikroskopi. Det är ett kraftfullt mikroskop som kan förstora ett föremål upp till 300 000 gånger. Med svepelektronmikroskopi kan vi se föremål så små som tio nanometer i storlek. Det är cirka 5000 gånger mindre än ett hårstrå. Mikroskopet använder elektroner för att skapa en bild av ett föremål.

Jag använde mikroskopet för att studera partiklar som finns i svetsrök. Min forskning går ut på att undersöka svetsares hälsa och deras exponering i arbetet, samt att hjälpa svetsföretagen med att sänka exponeringen. Svepelektronmikroskopet användes för att bättre förstå hur svetsröken är sammansatt genom att se vilka metaller som finns i svetsröken och hur stora metallpartiklarna är. Detta har betydelse för hur kroppen påverkas av svetsröken.

STAMI är ett nationellt forskningsinstitut inom arbetsmiljö där de arbetar med många spännande projekt. Jag var hos gruppen för arbeidsmiljøkjemi som både forskar om och analyserar kemiska och biologiska exponeringar i det norska arbetslivet. Något som jag tyckte var otroligt bra var deras nationella exponeringsdatabas EXPO. Genom att bygga en tjänst där företag kan lagra alla sina yrkeshygieniska mätningar på ett och samma ställe har STAMI numera en databas med cirka 100 000 lufthaltsmätningar från hela landet. Det täcker alla slags branscher och exponeringar. Det innebär att företag får säker lagring av sina mätvärden, kan följa tidstrender och använda data i sina riskbedömningar. Allt detta är dessutom kostnadsfritt eftersom det finansieras av det norska arbets- och socialdepartementet. I utbyte får STAMI tillgång till mätvärdena, utan att det kan spåras till enstaka företag. Norrmännen har alltså en unik möjlighet att se vad det norska arbetslivet exponeras för över tid och kan rikta sin forskning och sina åtgärder utifrån den informatioen. Som yrkeshygieniker i Sverige blir jag en smula avundssjuk och noterar en svensk EXPO databas på önskelistan.

När jag undersöker exponeringar i arbetslivet använder jag ofta direktvisande instrument, där man kan se hur exponeringen varierar under arbetsdagen. Genom att observera hur arbetet går till kan jag förklara orsaken till höga toppar av mätvärden och kommunicera detta till företagen. Det är ett bra sätt att identifiera var exponering sker och var man ska satsa på åtgärder för att få en bättre arbetsmiljö. Metoden är ganska tidskrävande och kräver noggrannhet så att exponeringstoppar inte kopplas ihop med fel moment. I Oslo berättade de om PIMEX-metoden som de har använt i sin forskning på bland annat aluminiumsmältverk. PIMEX är en metod där man kopplar ihop videoövervakning med personburna direktvisande mätinstrument. Genom att se på videon samtidigt som mätdatan visas får man snabbt och tydligt svar på vilka processer som ger höga toppar. Det är egentligen ingen ny metod, utan den utvecklades i Sverige under 80-talet. Metoden var dock ny för mig och den har utvecklats kontinuerligt för att kunna kopplas ihop med allt fler mätinstrument för olika kemikalier. Den kan även användas vid buller och vibrationer. Alltså står PIMEX också på önskelistan.

Norrmännen har också en kortare arbetsvecka. De arbetar 37,5 timmar per vecka. De arbetar lite längre dagar under vinterhalvåret och har kortare dagar under maj till september. Det uppfattar jag som en genomtänkt strategi för ett hållbart arbetsliv. Det får därmed avsluta min önskelista.

Text: Maria Assenhöj, yrkeshygieniker, doktorand.