Kvinnor till sjöss måste ha skinn på näsan

Metoo-rörelsen inom sjöfarten chockade branschen. Under #lätta ankar samlade kvinnor som arbetar till sjöss sina vittnesmål om trakasserier, våld och en sexistisk jargong. Ett fartyg är en stängd värld. Där arbetar och lever man med sina arbetskamrater och är också beroende av varandra för säkerheten ombord. Vi är glada att presentera EVA NORDSTRÖM, Sjöfartsverket, projektledare för Likabehandling inom sjöfart och transport, LIST. Hon gästbloggar den här veckan om det omfattande arbete för likabehandling som pågår inom sjöfarten och andra mansdominerade branscher.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder men arbetsmarknaden är könssegregerad. Vi har inte bara yrken, utan även hela branscher som är manligt respektive kvinnligt kodade och mycket av ojämställdheten går att spåra hit. Lägre lönenivåer i typiskt kvinnliga jobb till exempel. Inom skolan satsas det på att bryta upp könsstereotyperna och unga uppmanas att i stället välja utbildning och yrke utifrån intresse och fallenhet. Men den som gör ett otraditionellt val får leva med att utgöra en minoritet på arbetsplatsen.

Bilden föreställer ett containerfartyg som lossas vid kaj i en stor hamn. Foto: Agne Hörnestig, Sjöfartsverket.

Under 2020 har forskningsprojektet Recruitment Equality and Diversity Opportunities, REDO, undersökt kvinnor till sjöss i syfte att få mer kunskap om drivkrafter och upplevda hinder. Projektet är ett samarbete mellan Sjöfartsverket och Research Institutes of Sweden, RISE. Initiativet uppstod som del av sjöfartsbranschens respons på metoo-rörelsen, där uppropet #lättaankar tydligt visade på behov att förbättra den sociala arbetsmiljön. Undersökningen visar att kvinnor till sjöss utsätts för olika härskartekniker, sexistisk jargong och även hot och fysiskt våld. Åtta av tio kvinnor hade sådana erfarenheter i bagaget, men underlaget är för litet för att dra slutsatsen om överrepresentation inom sjöfarten.

Av de ca 350 kvinnor som deltog i studien hade 68 procent börjat till sjöss före 24 års ålder och 70 procent visste då inte vem de skulle kunna vända sig till om de blev utsatta för trakasserier, hot eller våld. Ett fartyg har liknats vid en total institution (E. Goffman) som erbjuder en sluten hierarkisk värld med strikta regler, där individen får en given roll och identitet, avskild från samhället. Här frodas tystnadskulturen, och det är ett stort problem.

Bilden är ett fotomontage och föreställer ett öga som reflekterar en kvinna som sitter på en bänk och ser ut att försöka undkomma slag från en mans knutna näve. Foto: Pixabay

En kvinna som går till sjöss förväntas vara stark, modig och tuff. Som ny på jobbet behöver hon kunna hantera situationer där hon blir förminskad och ifrågasatt och hon behöver prestera mer än manliga kollegor för att så småningom vinna respekt. Hon behöver hitta strategier för att undvika att bli trakasserad av såväl överordnade som kollegor och passagerare ombord. Därutöver behöver hon också kunna slå dövörat till en tuff jargong och sexistiska skämt. Den som klarar det här sägs ha ”skinn på näsan” (en egenskap man sällan tilldelar en man). De som inte orkar med en sådan arbetsmiljö går i land för gott och får leta efter annat jobb. De som stannar kämpar emot eller normaliserar dessa beteenden. Så här har det sett ut i årtionden och vi har hittills valt att lägga allt ansvar på individen; ”alla är inte spantade för traden”. I vårt grannland Norge döpte man till och med en rekryteringskampanj till Ikke for alle. Här och nu vill vi i stället säga att sjöfart ska vara för alla och att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön behöver förändras och bli mer inkluderande. Vi vill ha en sjöfart fri från alla typer av våld.

Bilden föreställer ett stort containerfartyg. Foto: Pixabay

Hittills är det främst kompetensförsörjning som lyfts fram som det starkaste argumentet till att det behövs fler kvinnor i de mansdominerade branscherna. Men i Sverige jobbar nästan alla, det finns inte någon outnyttjad resurspool av kvinnor som sitter och väntar någonstans. Vad vi behöver för framtiden är arbetsplatser med kognitiv mångfald, det vill säga med fler perspektiv på problemlösning som bidrag till utveckling och innovation. Vi behöver fler män inom skola, vård och omsorg och fler kvinnor som jobbar med teknik och transporter, helt enkelt. Även i detta sammanhang gäller det att hålla i och hålla ut. Att ständigt nöta i skolan och lyfta fram goda förebilder bland både kvinnor och män i ”oväntade” yrkesroller. Och det gäller också att hålla i och hålla ut för att förändra normerna på våra arbetsplatser.

Under senare tid ser vi flera riktigt goda exempel på hur arbetsmarknadens parter i hela branscher gör gemensam sak. Inom byggnads ska man till exempel #sila snacket och mäta machoindex. Det är en god insikt att kvinnor inte ska behöva ha skinn på näsan för att stå ut, det är i stället män som behöver förändra sitt beteende.

Här kan du läsa projektrapporten från RISE: Rekrytering, Måste sjömän vara män:

https://www.ri.se/sv/vad-vi-gor/projekt/rekrytering-till-sjofarten-maste-sjoman-vara-man

Eva Nordström, projektledare, Sjöfartsverket. Foto: Sjöfartsverket
FacebooktwitterredditpinterestlinkedintumblrmailFacebooktwitterredditpinterestlinkedintumblrmailby feather

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *